ÅLDERSKRIS, NÅ NEJ!

Jag fyller 26 år denna månad. Gammal?! Ja och nej! Känner mig ung och 26 år är ung, men det börjar också lite kännas som att jag får bråttom. Jag har inte riktigt klart för mig vart jag skulle ha bråttom ens, men det känns lite som om tiden går för fort och jag hinner inte med! Det finns så mycket jag skulle vilja hinna med, före... Ja, före vadå?

Vi pratar jätte mycket om resor med Jonas och med vår familj och våra vänner. Vi vill resa med bil runt i Europa, vi vill gå på backpackingresa i Asien med vänner, vi vill resa tillsammans med Pukefest-gänget, vi vill resa till Australien och vi vill köra genom USA på route 66. Har jag glömt något?

Det som vi nu iaf har klart är att vi denna månad ska boka vår bröllopsresa nr 2 och det blir högst troligen Aruba. Sedan vill vi redan börja planera nästa resa kan jag tänka mig, för det är lite så som vi fungerar, haha.

Men sedan finns det dagar då vi drömmer lite mera om ett eget hus och familj... När ska vi få det att passa in i schemat då? Just nu kan jag se mig leva två helt olika liv. Ena livet skulle vara att fortsätta resa runt världen med Jonas ännu flera år, bo enkelt i höghus och inte skaffa barn ännu på flera år, utan bara resa, resa och resa. Det andra livet skulle vara att hitta ett mysigt egnahemshus, göra det till vårt eget hem och skaffa barn och hund. Såklart kommer vi att fortsätta resa efter att vi skaffar barn, för det är något vi båda älskar. Men då blir det ju på annat vis. Inte kan vi göra likadana resor som vi nu tänker oss, t.ex. backpacking i Asien eller köra genom USA. 

Så på det sättet börjar jag få lite ålderskris. Jag vet inte vad jag vill. Jag behöver inte heller bestämma mig nu, men jag älskar ju att planera så det händer lite automatiskt att jag funderar vad händer till nästa.

Jag tror nästan det får bli så att vi får bara göra så som det känns bäst just nu. Inte fundera så långt i framtiden utan göra det som känns bra och prata, fundera och bestämma tillsammans vad vill vi prioritera i livet just nu. Vi lever bara en gång och jag vill inte skynda mig och ha bråttom med någonting bara för att, utan jag vill att det ska kännas rätt och att jag gör det jag vill innerst inne. Vi har resten av livet tillsammans med Jonas och hittills har jag varit helt säker på att jag gjort alla rätta valen med honom. Vi har rest, köpt lägenhet, förlovat oss, gift oss och gjort just det vi tycker om och vill göra. Så ska det ju gå.

Men varför börjar min ålder skrämma mig...? Inte är ju 26 år gammalt! Nu gäller det att försöka skaka loss min så kallade ålderskris och sluta övertänka. Punkt slut.